Tentaångest – så känns det!

Igår satt jag och pluggade och kände mig allmänt svart inombords. Som avslutning på min plugg-session skrev jag denna lilla känsloanalys:

Den 13 mars 2013. Det snöar ute. De försynta vårvindarna har återigen fått ge vika för vinterns iskalla och ihärdiga grepp. Kylan kunde knappast återvänt lägligare. Jag sitter i universitetsbibliotekets läsesal och plöjer igenom sida efter sida av svart bläck mot vit bakgrund. Med tiden liknar det alltmer ett hopplöst trassel. De svarta figurerna fyller inte ut några okunskapens håligheter. De samlas snarare på hög, en hög som sedermera ska bli ett berg som jag är tvungen att ta mig över. Vid varje suck sipprar ännu en gnutta livslust ut och lämnar mig bortkommen i ett mörkt tomrum. Jag som trodde att universitetets korridorer skulle vara fyllda av kunskap, jag finner mig själv vilsekommen i en till synes oändlig labyrint. Var det inte meningen att korridorerna skulle leda mig någonstans? Desto mer jag lär mig, desto mindre inser jag att jag kan. Hur långt man än har kommit, har man alltid längre kvar, som en svensk rockpoet skrev. Jag vandrar i tentaskuggans ångestmättade dal, men inte för första gången! Jag har hittat ut förr och jag tänker hitta ut igen! Frågan är bara hur…