Människor som är rädda för andra människor…

Jag har haft spindelfobi så länge jag kan minnas. Jag vet inte riktigt varför, men det kryper i mig när jag ser detta skoningslösa rovdjur med alldeles för många ben. Rysningarna vandrar längs ryggraden och utlöser ibland okontrollerade ryckningar eller läten som uttrycker den skräck och obehag jag känner när en tillräckligt stor spindel kommer innanför min personliga trygghetszon. Det finns ett antal olika psykologiska teorier som söker att förklara varför fobier som denna uppstår. En av dessa teorier rör klassisk betingning. Det något kontroversiella och ifrågasatta experminentet “Little Albert” utgör ett utmärkt exempel.

Experimentet utfördes av John B. Watson och Rosalie Rayner vid John Hopkins University. Experimentet gick ut på att den elva månader gamla pojken Albert fick en råtta placerad bredvid sig. Alberts första naturliga reaktion var nyfikenhet. Men Watson och Rayner skapade ett högt och otäckt ljud så fort Albert försökte röra vid råttan. Detta upprepades flera gånger och till slut började Albert gråta av rädsla vid bara åsynen av råttan. I mitt fall, med spindelfobin, kan det nog handla om att min kära mor är rädd för spindlar. Förmodligen har jag i min barndom sett min mor, denna förebild som ska symbolisera styrka och trygghet, uttrycka rädsla inför denna åtta-beniga varelse, varpå jag själv matats med uppfattningen om att spindeln är farlig. Den måste vara väldigt farlig, eftersom att min egen mor, som är så stor och stark, blir rädd för den. Nu ska jag tillåta mig själv att dra drastiska paralleller, men som tyvärr inte är gripna ur luften.

I veckans nyhetsflöde har vi fått ta del av en väldigt mörk sanning. Om inte, så har ni säkert sett spår av debatten som väckts på sociala medier. Det handlar om rädsla, men inte om människor som är rädda för spindlar, utan om människor som är rädda för andra människor. I villaområdet Glasberga i Södertälje så lever ett gäng medelsvenssonfamiljer i en klassisk svensk idyll. De har investerat i trygghet åt sina barn, och räknar med att det ska hålla dem borta från omvärldens alla eventuella faror. Nu planeras ett LSS-boende, för autistiska personer och personer med Downs syndrom, att byggas i området. Självklart ska alla behov tillgodoses och som goda människor gör vi ju allt för att hjälpas åt, inte sant? Tydligen inte. Nu motsätter sig flera boende i villaområdet Glasberga dessa planer och vädjar om att slippa få sitt kära, trygga bostadsområde belamrat av ett hus fullt med mongoloider. Så uttrycker de sig inte riktigt, men det tycks vara den attityden som gömmer sig under ytan. Några av de boende i området motiverar sin motstridighet med att hävda att detta LSS-boende kan innebära en fara för deras barn. Här är två citat från boende i Glasberga (det är inte ett skämt):

“Vi har jobbat och slitit hårt i hela våra liv för att till slut kunna uppfylla våra drömmar om att kunna äga ett boende i ett fridfullt område…
…där våra barn kan gå på dagis och skola och växa upp i en fridfull och trygg miljö utan kontraster som förvirrar områdets och barnens framtid.”

“Vi kommer inte att våga ha våra barn lekande utomhus om inte vi är med dem, för vi vågar inte att riskera att någon av dessa (stackars) mentalt störda ungdomar (som behöver all hjälp som dem kan få, detta kan dem få däremot någon annanstans) skulle göra något som dem inte kan styra över så som att gud förbjude kidnappa, våldföra sig på barn i området vilket har hänt och händer fortfarande olyckligtvis.”

*Snyft*

Jag vet inte var jag ska börja i denna ocean av dumhet och inskränkthet. Jag tror jag lämnar ute min ilska och håller mig till den röda tråden; återkopplingen till min spindelfobi. Jag vill inte tro att dessa människor i Glasberga nödvändigtvis är onda människor. Men jag är ganska så övertygad om att de är väldigt rädda människor. Liksom min mor var och har förblivit rädd för spindlar, har dessa människor varit och förblivit rädda för människor som inte är som de själva. Förmodligen har de fått höra skräckhistorier om annorlunda människor från sina föräldrar, som i sin tur hört det från sina föräldrar. På så sätt har de utvecklat en rädsla för det som är annorlunda och obekant, precis som lille Albert blev betingad att vara rädd för råttor. Kanske är de även rädda för homosexuella, bisexuella och transsexuella personer. Kanske är de även rädda för invandrare. För det är ju också annorlunda människor, människor som inte beter sig som oss andra, vi som har fått den äran att vara normala.

Ni hör ju själva vilken idioti det är. Återigen hade jag kunnat spy ur mig svordomar och förbannelser, men jag tänker hålla tillbaka. Jag tänker försöka tala klarspråk, för att dessa människor som är rädda för andra människor ska förstå. Man bör vara lugn och metodisk när man talar med den panikslagne har jag hört. Andas djuuuupt, Glasbergabor! Om ni nu är så förfärligt rädda för
det som är annorlunda, så försök åtminstone förskona era barn från att växa upp med samma skeva omvärldsuppfattning som er. Ska de behöva se er rädsla och ta efter, såsom jag fick ärva spindelfobin från min mor? Vill ni inte att era barn ska känna trygghet? Det kanske är en nyhet för er Glasbergabor, men världen är faktiskt full av andra människor. Det kryllar av dem, överallt! Människor som inte är riktigt som er själva.

Förskona oss som faktiskt ser alla människor som just människor, från er dumhet! Förskona de boende på LSS-boendet från er attityd som signalerar att inte alla har en plats i vårt samhälle. Förskona oss alla! Sätt er i karantän eller vad som helst, om det nu känns så hemskt! Men jag lovar er, att ni kommer att mjukna om ni ger alla människor en chans. När jag flyttade till Linköping från min hemort Arboga för ett par år sedan så hade den nya lägenheten till min förskräckelse frekventa spindelbesök. Idag är jag inte alls lika rädd för spindlar längre. Om ni lär er bo med andra människor, människor som inte är er själva, kanske ni lär er att andra människor inte är farliga. Jag har också haft den äran att växa upp i ett öppet hem, där det ena originalet efter det andra kommit och gått, och som jag har vuxit som människa. Tack kära mor och far! Och till er Glasbergabor: det är en ynnest och ett privilegium, som ni borde unna er själva och era barn!

Jag har fastnat för ett citat som passar i sammanhanget. Jag förstod dess innebörd när Filip Hammar använde det i sitt sommarprat i P1, i samband med att han pratade om sin funktionsnedsatta syster Linda. Citatet är hämtat från Leonard Cohens låt “Anthem” och lyder:
There is a crack in everything, that’s how the light gets in“. Släpp in ljuset i Glasberga, släpp in ljuset!

Advertisements

About milkaddiction

Alldeles för komplex för en kort beskrivning...
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

3 Responses to Människor som är rädda för andra människor…

  1. Linda says:

    Klockrent! Tack!

  2. Esther says:

    Så j-la bra skrivet! Jag har själv varit för arg för å klara av å ens prata o det än mindre försöka bemöta det i skrift. UNDERBART Jonas!
    TACK!

  3. Miranda. says:

    Hahah, underbart! Keep it up!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s