Snygg! Sexig! Snigel!

Nu när höstmörkret börjar bli alltmer påtagligt och de gråa regnmolnen vandrar allt oftare över himlavalvet, så är det lätt hänt att man känner sig lite ensam. Sverige har i förhållande till sin ringa befolkning väldigt många sniglar. Kanske finns det en snigel för just dig där ute?

 

Storstadssnigeln, kvinna, 28 årVill snigla på dig!
Storstadssnigeln är en 7 cm lång kvinna från Stockholm. Hon är snigel och söker en man mellan 25 och 38 år.

Snailor, man, 31 år – Snygg! Sexig! Snigel!
Snailor är en 8 cm lång man från Orust. Han är snigel och söker en kvinna mellan 24 och 36 år.

Lugnet, kvinna, 63 år – Snigelfart är underbart!

Advertisements
Posted in Uncategorized | 4 Comments

Den manliga smärtan mäts i förlossningar…

Den radikala feminismen som föreslår att den biologiska skillnaden mellan kvinnor och män inte sträcker sig utanför byxlinningen har fel. Det finns nämligen en sak (en sak till) som kvinnor inte har, eller bör jag kanske skriva; som kvinnor inte känner. Jag talar naturligtvis om den manliga smärtan. Den har länge ansetts som omätbar, men nu har jag, efter många års forskande på området, lyckats ta fram en lämplig skala. Jag kallar den “Förlossningsskalan”, och som namnet antyder kan man med denna skala mäta den manliga smärtan i förhållande till den smärta en kvinna känner vid en förlossning. Nu tänker ni säkert “Men en man vet ju inte hur det känns att föda barn”, men eftersom jag är forskare och expert på området, som jag så rigoröst och ner på mikroskopisk nivå har undersökt, så vet jag naturligtvis bättre än, som Mr. Garrison i South Park uttrycker det; “…anythig that bleeds for five days and doesn’t die”. Här kan man höra den insiktsfulla utsagan: http://www.hark.com/clips/fgvrwpkssb-bleeds-for-five-days-and-doesnt-die

Nåväl, för att gå tillbaka till skalan så räknar man helt enkelt ut hur stark smärta en man känner i en viss situation genom att ange det antal förlossningar som smärtan motsvarar. Låt oss säga att en man står vid en bandsåg (det kan naturligtvis alla män relatera till, inte sant?) och råkar nudda klingan med något av sina fingrar. Som följd blöder han floder och får, rent ut sagt, förbannat jävla skitont! Vad ska han då ge för respons på idiotens fråga; “gör det ont?”?. Med förlossningsskalan kan han då svara “Det känns som 92 förlossningar!” och så vet alla att han menar att den smärta han känner motsvarar den totala smärtan av 92 förlossningar. Briljant, inte sant?! Här nedan följer en lista med några manliga och smärtsamma situationer och motsvarande smärta på förlossningsskalan.
Att bajsa ut en jättebajskotte = 2 förlossningar
Att bränna sig på en nyligen mikrad pirog = 3 förlossningar
Att bajsa dagen efter man har ätit en överkryddad Mexicana med jalapeños = 4 förlossningar
Att skära upp läppen på en en ölburk = 5 förlossningar
Att ha träningsvärk efter ett stenhårt gym-pass = 7 förlossningar
Att slå sig på tummen med en hammare = 8 förlossningar
Manlig förkylning = 10 förlossningar
Att vara proppmätt efter att man ätit upp en enkilos-stek med en gigantisk klick bearnaisesås = 17 förlossningar
Att vara man i största allmänhet = ETT ORÄKNELIGT ANTAL KEJSARSNITT UTAN NÅGON FUCKING BEDÖVNING!!!

Persbrandt.

 

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Allt är värst på Flashback!

“Yttrandefrihet på riktigt” lyder sloganen för Sveriges kanske främsta diskussionsforum på nätet – Flashback. Och visst lever Flashback upp till sitt namn. Diverse anonyma användare står på denna sida för de allra mest kontroversiella inläggen man kan tänka sig. Du kan lära dig det mesta om saker det svenska samhället med sina organ och instanser absolut inte vill att du ska lära dig.

På en sådan frispråkig plattform förekommer också, inte helt oväntat, de mest bisarra historierna och anekdoterna. Historierna är förstås väldigt intressanta, ofta smaklösa, synnerligen underhållande och bisarra i sig. Men det riktigt intressanta med Flashback är den frekvens av vilken sådana inlägg dyker upp. Det tycks finnas en sådan otrolig mångfald av människor som på något sätt alltid kan vara värre än alla andra. Betyder en sådan ordagrann yttrandefrihet att; liksom det är fritt att skriva vad man vill är det också fritt att hitta på och krydda historier hur mycket man vill? I teorin är det väl så, och det tycks också utnyttjas i praktiken. Är Flashback kanske lika mycket en fristad för människor som förespråkar total yttrandefrihet som för mytomaner? Kanske kunde deras slogan lika gärna lyda “Mytomani på riktigt”.

På Flashback kan jag mycket väl vara en sjukt berest astrofysiker med 27 cm penis och 3,000 sexpartners i bagaget. Pretty impressive! Så länge inga namn avslöjas så vet man ju aldrig säkert. Kanske är jag en av Sveriges bästa läkare som för att dämpa mitt ångestmättade privatliv åker på nöjesresor till Amsterdam och knarkar skiten ur mig på dekadenta raveklubbar. Vem vet?

Kanske spelar det ingen större roll vad som är sanning och vad som är rent påhitt. Allt är värst på Flashback och det är väl det som är tjusningen, som ger avsmak, som är fördelen, nackdelen, det absurda, det otroliga, det underhållande och det hemska. Man får ta det med en nypa salt, för i en värld som Flashback forum överlever man inte om man tar allt på fullaste allvar.

Posted in Uncategorized | 1 Comment

En hyllning till mina hemtrakter

Jag kanske ännu är för rastlös för att känna viljan att på riktigt återvända hem. Men därmed inte sagt att jag inte kan känna ett starkt band till mina hemtrakter. Tanken kan göra mig såväl stolt som sentimental och nostalgisk. Det kan hända att tanken på mitt hem gör mig irriterad också. Men jag väljer att försöka minnas det vackra och charmiga. De glada dagarna. Efter att ha spenderat en sommar i mina hemtrakter och efter att jag under senaste förgångna helg återigen fick förmånen att möta kära gamla vänner så kände jag att en hyllning var på sin plats. Jag vill inte längre förneka att det finns sådant jag saknar, trots att det var skönt att frigöra sig från de bojor som i tanken kvävde min vilja, innan jag flyttade hemifrån. Här kommer en text om mitt hem, en text som sedermera ska tonsättas: Riverbend

There in the land of the western man, there lies the riverbend
Where treassures of memories are swirling up and down again
In the heart of the valley, an emerald tied to an iron chain
I won’t forget where I come from, a place by the riverbend

Under the eagle’s wings, I am crossing the vast plain
To meet those I cherish the most, to relive my youth again
The red fires are blazing on the blue hills in the western end
In the cradle of all that I am, somewhere around the riverbend

Making our way in the summer sun, right to the river’s end
Floating along with the history in a west man’s vein
Sauntering down our childhood streets once again
Feeling a sense of belonging, a home by the riverbend

And to those who brought me to life, I’m grateful, I really am
My pride is the virtue of my belonging there
My heart’s embedded room are opening up my friend
You’re welcome to stay, as you welcome me home to the riverbend

Please don’t forget where we come from, a place by the riverbend
Please don’t forget where we come from, a place by the riverbend

Posted in Uncategorized | Leave a comment

The Lamb That Broke The Seventh Seal

Bloggen gör comeback med en högst seriös låttext, men var inte oroliga, det blir snart oseriöst igen!

I’m guilty as charged
Maybe it’s just a look
But that’s how I feel

I’m acting up tonight
Put on my silly face
But that is not for real

I’m the eye of the storm
I’m the silence born
The lamb that broke the seventh seal
I’m guilty as charged
Though charges never was
That’s just how I feel

I hide behind my hands
Though I close my eyes
The world won’t disappear

Every step leaves a footprint
Every breath leaves a warmth
And it gets cold when no one’s there
The dead fly in your eyeball left a tear

I’m the eye of the storm
I’m the silence born
From a star of wormwood in the sky
I’m gulity as charged
Though charges never was
I’m the dead fly in your eye

Posted in Uncategorized | 3 Comments

Topp 8 – Smått obekväma situationer som kan uppstå när man möter en flyktigt bekant…

Uj uj uj, ikväll bjuder jag på en lista full av situationer alla kan känna igen sig i men helst inte vill kännas vid. Huga! Samtidigt som jag skrattat mycket när jag, med lite hjälp från min vän Max, satte ihop listan, så kan den likväl generera rysningar när man tänker sig in i dessa obekväma situationer. Kanske är dessa situationer vanligt förekommande i synnerhet här i Sverige. Vi är ju ett folk som inte har det så lätt med det här att öppna sig för främlingar. Hur som helst… Jag vill att ni tänker er att ni träffar en främling på en fest, eller kanske på jobbet eller liknande. Om ni är på fest kanske ni båda är intoxikerade av någon form av rusdryck och känner att de sociala barriärerna är som bortblåsta. Ni växlar några ord med varandra. Vips, så har man skaffat sig en flyktigt bekant! Tänk er nu att ni möter personen en vanlig vardag, utan alkohol i blodet eller utanför er proffession eller hur ni nu än kan ha mötts. Då kan det ibland vara lite svårt att veta hur man ska te sig. Jag ger er härmed; Topp 8 – Smått obekväma situationer som kan uppstå när… 

8. …när man möter en flyktigt bekant och inte vet om man ska hälsa, så hälsar personen precis när man passerar varandra, varpå man själv säger “hej” när man redan passerat personen.
Det är ingen jättepinsam situation vi talar om här, men det räcker för att känna sig lite dum en stund. Varför kunde man inte bara ha hälsat när man såg personen istället? Ja… det är inte alltid lätt att veta hur man ska göra.

7. …när man hälsar på en flyktigt bekant i en kö eller liknande och inte vet om man sedan ska inleda en konversation eller inte.
Det händer väl inte så ofta, men ibland kan man hälsa på någon som man mer eller mindre är tvungen att fortsätta stå nära efter att man har hälsat, men utan att ha några planer på att kallprata med personen. Då kan det bli ett “hej” och sen en lite dröjande blick som liksom hänger kvar där som en förhoppning, men som sedan bara dör ut. Ännu värre kan det bli om man väl tar sig modet att säga något meningslöst som typ “läget då?” och får ett kort svar och konversationen sedan dör.

6. …när man har hälsat på en flyktigt bekant och möter personen kort därefter och inte vet om man ska hälsa igen eller säga något trevligt och därför bara ler lite tafatt.
En annan klassiker i den här situationen är att man höjer ögonbrynen lite och drar lite på mungiporna. Typ som ett stumt “tjabba”.

5. …när man möter en flyktigt bekant på en lång raksträcka och inte vet när det är dags att ta ögonkontakt och säga hej.
Jag hatar när det händer! Man går där och tittar på typ träd och buskar bara för att inte titta rakt fram. En annan klassiker är ju att man tar upp mobilen och låtsas sms:a lite och sedan kollar upp i lagom tid. Så genomskådligt!

4. …när man får vända sig och prata för att man passerat en flyktigt bekant som plötsligt ställer en fråga som typ “läget då?”.
Mardrömmen är ju om det händer när man cyklar. Då går det så fort att man kanske inte hinner få svar på sitt “själv då?” och så känner man sig dum för att man gapar rätt ut i tomma intet.

3. …när man ser en flyktigt bekant på tåget eller bussen och hälsar på personen, men man vet inte om man kan sätta sig bredvid personen, varpå man liksom staplar fram obeslutsamt.
Haha, nu börjar det bli jobbigt! I huvudet eskalerar dilemmat; hur gör jag nu?! Man vet inte om personen väntar på någon som ska sitta bredvid och man kanske inte gärna frågar om man får sitta där heller, för då kanske man får svaret att personen väntar på någon och så känner man sig avvisad och dålig.

2. …när man möter en flyktigt bekant och inte vet om man ska hälsa eller inte och råkar få ögonkontakt en kort sekund och sedan råkar kolla bort för att man har bestämt sig för att inte hälsa, så hälsar personen precis när man kollar bort och så får man försöka se lite förvånad ut och hälsa tillbaka.
Man ba; “Oj, jag såg inte att det var du… hej!”. Alla vet att man såg vem det var. Du vet det, den flyktigt bekanta vet det. En sådan situation kan få en att känna sig så blottad. Man kanske vill upprätthålla en allmänhetens bild av sig själv som självsäker och liksom… skön. Så händer en sådan här grej. Aj aj aj!

1. …när man möter en flyktigt bekant som hälsar och så får man bara fram ett svagt “He…”.
Åh nej! Skona mig! Om Gud är nådig låter han det aldrig hända mig igen! Det är det absolut värsta som kan hända när man ska hälsa på någon. En liten osäkerhet i kombination med att man kanske inte använt rösten på en stund ökar risken för en sådan fatal miss. Händer det en själv så kan man riktigt känna hur personen fnissar bakom ryggen på en när man passerat varandra. Kanske går personen till sina kompisar och berättar om fadäsen; “Jag mötte den där Jonas idag, och så hälsade jag på honom och han ba “he…””. Och så skrattar dem högt! =( Vilken mardröm! Jag brukar drömma om att det händer och så ser jag framför mig hur alla skrattar hysteriskt, varpå jag vaknar med ett ryck, alldeles kallsvettig och vettskrämd! Nej, nu skämtar jag… Det är väl förmodligen inte en så stor grej egentligen, men ändock skäms man ganska ordentligt när det händer.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Svensk vapenexport

Sedan jag såg partiledardebatten i SVT härom veckan har jag inte kunnat sluta tänka på allt detta hyckleri kring den svenska vapenexporten. Det är nu allmänt känt att Sverige exporterar vapen till bl.a. diktaturen Saudi-Arabien. Min omedelbara reaktion var att det är hyckleri att påstå sig vara ett demokratiskt land när man säljer vapen till diktaturer. Jag blev förvånad när jag märkte att många människor i min omgivning tycks gått på argumentet att vapenexporten behövs för svensk ekonomi och att det inom denna vapenindustri finns alldeles för många anställda som skulle förlora sina jobb om man slutade sälja exportera vapen. Jag skulle möta det argumentet med att säga att det inom offentlig sektor, d.v.s. skola, sjukvård och äldrevård finns gott om plats för resurser, som man idiotiskt nog skär ner på, när folk redan sliter ut sig psykiskt och fysiskt för minimilöner. Det är mer lukrativt att jobba som lagerarbetare på ÖoB. Är samhället upp- och nervänt eller vad? Hur som helst; vidare möts man av argumentet att det inte lönar sig att omfördela sysselsättningen från vapenindustrin till den offentliga sektorn, eftersom att den offentliga sektorn inte innebär några omedelbara inkomster för Sverige. Visst skulle man kunna råda bot på en stor del av arbetslösheten genom denna omfördelning, men Sverige, d.v.s. regeringen och staten med sina instanser och myndigheter, tjänar ju inget på det, så då är det ju inte värt det. Med andra ord; förespråkarna menar att vapenexporten behövs för svensk ekonomi. Redan vid detta skede i debatten får jag lust att be alla förespråkare att dra åt helvete med sitt “rationella” dravel om ekonomi och vad som är rikets bästa. Herregud! I mina öron låter det som att dem säger; ekonomiska värden är viktigare än mänskliga värden. Men för att hålla tungan i styr så vill jag lägga fram ännu ett motargument. Skulle inte Sverige i längden också tjäna en hel del på att vår befolkning kan hålla sig friska och starka och på att samtliga av våra ungdomar ges förutsättningarna till god utbildning och möjligheten att välförberedda ge sig ut i arbetslivet? Eller räcker inte dem pengarna till att täcka upp för vapenexportens intäkter? Det kan inte lilla jag svara på, men vad jag kan göra är att skilja på vad som är rätt och fel, oavsett ekonomiska förutsättningar. Jag må bli betraktad som en dagdrömmande idealist som tror på någon slags fredspräglad utopi, och kanske ligger det något i det. Men att i sådana här politiska sammanhang resonera “rationellt” är och har alltid varit ett sätt att ordbajsa sig ur knipan, att klä den smutsiga verkligheten i änglakläder och att sedan få människor att köpa verkligheten i denna förklädnad. Men det är min bestämda uppfattning att det vissa av politikerna i partiledardebatten står och försöker försvara, i etisk och moraliskt hänseende är fullkomligt OFÖRSVARBART!

– Besviken svensk medborgare

Posted in Uncategorized | Leave a comment